Folklig knyppling i Sverige

E-post
Skriv ut

av Ulla Berglund Brasch
Länshemslöjdskonsulent, Dalarnas län 


I Sverige har vi en speciell knypplingsteknik som bygger på att den som knypplar arbetar på fri hand alltså utan ett mönster och en beskrivning. Detta sätt att arbeta på har varit vanligt i landskapen Skåne, Blekinge, Dalarna och Hälsingland. Även inom landskapen har tekniken utvecklats olika vad gäller redskap och underlag på knyppeldynan samt inom spetsarnas användningsområden.

Spetsar har importerats till Sverige sedan långt tillbaka, de tidigaste uppgifterna har vi från år 1569. Historik om spetsar och knypplingstekniken finns sammanställt i boken Svenska spetsar skriven av Elisabet Thorman, utgiven år 1940. De handlingar som Thorman hämtade sina uppgifter från finns idag bevarade på Slottsarkivet och Kammararkivet. Följande uppgifter är hämtade från denna historik.

Från år 1561 finns uppgifter på att spetsar till dräktbruk blir mer och mer vanliga. Det ökade bruket av spetsar gjorde att de utvecklades i mönster, ornamentik och i storlek, de blev bredare och bredare. Vi kan alltså ha i minnet att de äldsta spetsarna var av smalare modell och att de med tiden blivit bredare.

Framkant på kärringhatt med två hopsydda spetsar tillverkade i dalknypplingsteknik.
Inom Vadstena knypplingen benämns detta mönster för Bottenspetsen och var vanlig som hattspets.
knyppling0003 kopia

Det hörde till renässansens tidevarv att bruka mycket spetsar till klädedräkten. I huvudstaden Stockholm hade man en livlig handel med utlandet och många dyrbara och praktfulla varor förmedlades och däribland även import av spetsar. Detta finns beskrivet genom bevarade tullhandlingar där den tidigaste uppgiften är daterad till år 1569, då en köpman Thomas Fittler förtullat ”hwitt Knöplingz Kråss, 2 stycken” samt ”hwita Knöplingz border, 24 alnar”. De förtullade spetsarna benämnes i tullhandlingarna från andra hälften av 1500-talet som Knöplingh, Knippelwärch och Knytningh.

Ordet knytning har behållits som benämning på spetsar i en bredare förståelse åtminstone i landskapet Dalarna. Tyvärr säger de gamla handlingarna ingenting om den teknik som spetsarna är tillverkade i. En leverans år 1607 till den kungliga klädkammaren har gällt ”Min Nådi Drottningh”, vilken bör ha varit Karl den IX:s hustru drottning Kristina av Holstein Gottorp, vilken får tillsammans ”75,5 aln Knyttningh, en del 10 m, en del 8 m”. Följande år alltså 1608 levereras till H.M Konungen ”2,5 aln knyttningar till Stöffel Strumpor”. Stöffelstrumpor var en slags skyddsstrumpor av tyg vilka bars över de stickade strumporna och var på kragarna försedda med broderi eller spetsar. Det största materialet som vi har kunskap om från denna tid är alltså hovets och de kungligas förbrukningar av spetsar. Användningsområden för spetsarna var till kragar på strumpor och strumpeband, kragar på skjortor samt lösa kragar som sattes utanpå övriga kläder, manschetter, ärmstrumpor och näsdukar. Dessa spetsar var oftast i guld-, silver- eller silketråd. Det vi idag allmänt menar med spets, alltså spets tillverkad i vit linnetråd, importerades bara vissa år då användningen av dem vid den tiden ej var lika stor. Om den kungliga familjens sänglinne finns uppgifter från tidigt 1600-tal att både breda dyrbara och enklare spetsar användes till lakan och örngott.

År 1644 kommer ett bud från Drottning Kristina att det rikhaltiga bruket av spetsar beivras och införsel av spetsar till klädedräkten blir förbjudet. Man klagar på att både män och kvinnor använder dyrbara spetsar på sina kläder och menar att detta bruk ej anses passande.

Tekniken spetsknyppling kan ha kommit till Sverige under 1630-talet. Från den tiden finns uppgifter om import av knyppeldynor till Stockholm. Det ligger då nära till hands att anta att dessa använts till inhemsk tillverkning av spetsar och att denna tillverkning i första hand var knuten till huvudstaden. Ett av skälen till att knypplingstekniken vann fotfäste i landet var att det tidigt fanns ett brett textilt hantverkskunnande i Sverige. Man kunde hantera olika textila redskap, man odlade lin, man innehade kunskapen att bereda linet och att spinna tråden, man besatt helt enkelt de textila kunskaper som behövdes och kunde därför lätt ta till sig en ny textil teknik. Som så mycket annat spred sig detta hantverk ut i landet som ringar på vattnet och man började tillverka egna redskap för att kunna utöva tekniken. Från år 1654 finns en uppgift om svarvade knyppelpinnar som betalades med 10 öre/dussin.

Säkert insåg man snart att man kunde knyppla för avsalu, att det fanns en marknad för köpta spetsar och då främst i städerna. Från år 1688 finns belägg för att en typ av ”spetsindustri” finns knuten till Krigsmanshuset i Vadstena, vilket öppnades år 1647. Dit flyttade militärer med hustrur vilka lämnade Stockholmsområdet och bosatte sig i Vadstena. Någon officershustru kan troligtvis ha fört med sig redskapen och knypplingstekniken vid denna utflyttning från Stockholm till Östergötland. Från Karelen i Finland har inflyttade finnar tidigt kommit till bl.a. Hälsingland och Dalarna. Karelen har visat sig vara ett centrum för knyppling i öster. Det är därför möjligt att tänka sig att knyppling som slöjdart spridit sig ut i landet från olika håll och att man anammat användningen av spetsar i de i Sverige så rikt förekommande folkliga dräkterna.

Från Skåne finns uppgifter från Carl von Linnés Skånska resa år 1749 ”att hustrurna hade över huvudet en linneklut med listor och ändar vilka avslutades med spetsar. Överdelen (den kvinnliga skjortan), hade bred krage med utsirade spetsar. Armklädet (förningsduken) var vid kanterna genomborrat och sytt i mönster samt kantat med spetsar. Mansskjortan hade en krage med bred spets utsirad.” Allt enligt Linnés anteckningar.

I landskapet Dalarna finns bouppteckningar från bl.a. Malungs socken från år 1760 där man anger följande föremål – ”1 knytning ärmkläde, 1 halskläde med knytning, 1 lärslap med spets på och 40 alnar grofva spetsar samt 6 hattar med spets”. Vi kan här notera att ordet knytning finns använt i samband med ordet spets. Dessa spetsar eller knytningar som finns upptagna i bouppteckningar har troligtvis en lokal tillverkning. Från Mockfjärds socken finns belägg från 1700-talet att det varit en särpräglad knyppelbygd, i alla gårdar knypplade man, även pojkar och män. ”Knyppelkuddar fanns i varje gård” man förstår då att tillgången på redskap, kuddar och pinnar var stor, medan tillgången på nålar var mera begränsad. Troligtvis blev man ganska snart specialiserad på tillverkningen av knyppelkudden och vissa personer blev speciellt kunniga på att tillverka kuddar medan pinnarna var enklare att tälja själv. Avsaknaden av nålar gjorde att dessa fick användas sparsamt och sattes då främst i kanterna av knytningen för att hålla ut bredden på knypplingen. De äldsta tillverkade knyppelkuddarna var klädda med ett enfärgat vadmalstyg. Det är mycket sent in på 1900-talet som man börjat klä kudden med ett randigt tyg som hjälp för att hålla bredden på knytningen.

I landskapen Dalarna och Hälsingland finns de angränsande socknarna Ore och Ovanåker som kan visa på samma typ av ålderdomlig knyppling nämligen spetsar i stort format tillverkade av handspunnen grov tråd. Dessa spetsar syddes ofta ihop tre och tre och fälldes in mellan linnetyg till större förhängen. Dessa bonader användes till utsmyckning av stugans väggar till högtid och fest, när man ville pryda de av sot och rök annars så mörka väggarna. Elisabeth Thorman talar om ”den svenska folkspetsen som knypplades av allmogens kvinnor, kvinnor med grova arbetshänder men vilka hade en obegränsad förmåga att gestalta ornamentik, en fyndig smak, ett fantasifullt sinne och en stark känsla för de dekorativa inslagen.” Det tål att upprepas att dessa spetsar som Thorman så målande beskrivit tillverkades utan något pappersmönster på kudden eller annan beskrivning.

Ovanåkersspetsarna har bevarat sitt ursprung och sin karaktär och kan härledas till vad vi brukar kalla 1500-tals typen. Spetsarna är uppbyggda av flätor och ovala figurer i olika former. En annan tidig grundtyp är gallerbandspetsen som är utförda med helslag och gångpar som väver över trådpar och som därigenom bildar olika gallermönster. År 1937 fann man ett tjugotal olika mönster inom Ovanåkers socken. En kvinna som ivrade för att bevara dessa mönster var Bricken Gyllenhammar som lät provknyppla upp mönstren och gav dem namn efter de gårdar där de återfunnits. Greven, Pallas, Parhans, Jumpas med flera. Det var hälsingekvinnorna själva som knypplade dessa grova spetsar som användes till sängens och hemmets utsmyckning. Till klädedräkten, till bindmössans stycke, användes ofta tunna Vadstenaknypplade spetsar dvs. köpta spetsar. Detta är alltså en skillnad mellan användningen av de folkliga spetsarna mellan Hälsingland och Dalarna. I Dalarna använde man med förkärlek de egenhändigt knypplade spetsarna till de kvinnliga huvudbonaderna.

En annan typ av spets som använts i Hälsingland var den svarta spets som användes i Delsbo socken till kvinnornas huvudbonad de så kallade svartluvorna. Denna typ av spetsar är starkt knutna till en släkt Rudolfi vilken kom till Hälsingland från Pommern runt mitten av 1700-talet. De äldsta spetsarna var troligtvis av silke men när familjen Rudolfi kom började de att knyppla lingarn som ju var naturligt använda i ett landskap som Hälsingland, där linodling och beredning av lintråd sedan länge var ett hantverk man behärskade till fullo. Dessa spetsar knypplades alltså i vitt lingarn och doppades sedan i svart oljefärg eller svärtades med färgpigment och limvatten. Därefter stärktes och ströks spetsen för att få den riktigt blank och glansig, allt för att efterlikna silkets lyster. Mönstren var ofta stora snedställda kvadrater vilka fick lite olika utformning i fyllningen och i sättet att bilda övergångar. Svartluvespetsarna knypplades också utan underliggande mönster. Rullen på knyppeldynan kunde dock kläs med en näverremsa som underlag för knypplingen. Denna remsa var rutindelad vilket gav en styrsel åt arbetet och möjlighet att sätta nålar med jämna avstånd i kanterna, men som ändå gav frihet åt knypplerskan att variera sitt mönster.

En annan typ av spetsar med kulört garn, oftast rött eller blått tillsammans med det vita har också förekommit i Delsbotrakten. Troligt kan vara att denna typ också infördes av släkten Rudolphi. Spetsarna har ofta mönster av snedställda rutor och hjärtan vilket det var lätt att utföra med hjälp av den på snedden rutade underlagsremsan. Dessa spetsar har förr prytt hänglakan och kuddhuvor på de högt uppbäddade sängarna. Man kunde även knyppla in ägarinnans initialer och årtal samt kombinera knypplingen med broderade bårder. Spetsarna med kulörta inslag är knypplade i bomullstråd, vilket blev vanligt under 1800-talet. Idag har man tagit fram ett lingarn via garntillverkaren Holma Helsingland som är väl lämpat att knyppla de grova och kraftfulla Ovanåkersspetsarna, så att de behåller sin karaktär och formgivning.

I Dalarna har spetsar från Ore socken samma ålderdomligas typ och mönstring som de i Ovanåker. Rent geografiskt är det nära mellan dessa socknar vilket gör det svårt att skilja mönstren åt. Släktskapet dem emellan är tydlig men på vilket sätt eller hur de spridits kan vi idag ej säga med säkerhet. I Ores spetsar återfinner vi det grovt handspunna garnet, fyrflätor, snedställda rutor och ovaler, de typiska mönsterbilderna. Flätspetsarna har raka kanter vilket tyder på att de är avsedda att sys fast, ofta tre tillsammans och infällda i linnelärft. Dessa väggförlåtar eller hängkläden hade liknande funktion som i Ovanåker, de sattes upp till helg och högtid för stugans prydnad men de kunde även användas till förlåtar i sängen. Linnetyget var vävt av mycket grovt blångarn, det grövsta och kraftfullaste garnet som man spann själv av det avfall som blev från linberedningen. I Ore socken finns även kvinnliga huvudbonader, linnehattar med knypplade spetsar i framkant. Dessa spetsar har en ålderdomlig liggande S-formad linje i vävbotten med ovaler på sidorna.

Exempel på olika spetsmönster från Orsa. Dessa spetsar syddes fast i nederkanten på kvinnornas halskläden. Oftast knypplade i oblekt lingarn – sprättas av vid tvätt så de ej bleknar.
I spetsar från Orsa används ingen konturtråd eller grovände.Exempel på olika spetsmönster från Orsa

Övriga socknar i Dalarna som haft knypplade spetsar bl.a. till sina dräkter är Orsa, Rättvik, Bjursås, Gagnef, Mockfjärd, Dala Floda, Nås, Leksand och Åhl. Att spetsarna och knypplingkonsten, vilken här kallas dalknypplingskonsten, finns bevarad beror på att de använts till de många och variationsrika sockendräkterna som alltjämt lever kvar i landskapet. Idag kan vi härleda dessa knypplingar eller knytningar till 1700-talet. I Dalarna har man bevarat den gamla benämningen knytning för en spets. I Mockfjärds hembygdsgård finns ett par äldre knytningar där man tydligt kan se att man knypplat direkt från efsingarna på en vävnad. Man har lindat upp varptrådarna på knyppelpinnar och knypplat olika mönster bredvid varandra som en mönsterkarta.

Tack vare behovet att använda spetsarna till dräkten har dalknypplingen levt kvar inom landskapet. Insatser för att fokusera på och bevara dalknyppling som en speciell slöjdart har skett vid skilda tillfällen. Den kända konstnären Ottilia Adelborg kom till Dalarna och Gagnefs socken runt sekelskiftet 1900. Hon kom då speciellt att intressera sig för dalknypplingen och på det sätt som den utövades på. Fröken Adelborg startade en egen knyppelskola i sitt hem i byn Gagnef år 1903. Hon tog då hjälp av äldre gummor i trakten som fortfarande behärskade tekniken, hon samlade in uppgifter, köpte upp spetsar och dräktdelar med spetsar på. Detta material som samlades in för ca 100 år sedan finns idag bevarat och visas i det speciella Spetsmuseet i Gagnef.

Den stora skillnaden mellan den folkliga knypplingen som den utövats i Sverige och Vadstena knypplingen är att man ej använder ett uppstucket pappersunderlag, ingen skriftlig arbetsbeskrivning och inga nålar sätts inuti knypplingen. Nålar används endast i kanterna och eventuellt sätts någon stödnål under knyppelslaget vilken tas bort allteftersom arbetet fortskrider. Den som knypplar arbetar alltså på fri hand genom att behärska knypplingstekniken, grundslagen och de olika återkommande bottnarna, sätter man samman och komponerar egna mönster. Efter gammalt kallas det att man ”diktar en spets” och arbete man utför kallas att man ”knyter en spets” och det färdiga arbetet följdaktligen för en ”knytning”. För att lära sig tekniken tittar man på en gammal spets och försöker göra efter denna. Man börjar med den enklaste spetsen kallad ”K” och ”O” som har 4 par pinnar. Sedan avancerar man med flera par pinnar och olika kombinationer av knyppelslag och bottnar. Man lär sig att lägga in en konturtråd, här kallad grovände, vilken man tillverkar själv av flera tunnare trådar tillsammans. Redskapet som man knypplar på kallas för kudde, består av en rund dyna i varierande storlek. Man sydde ett fodral av linnetyg som stoppades mycket hårt med mossa eller linblånor. Kudden kläddes med ett enfärgat ylletyg och placerades ofta i en spånask eller trälåda för att ligga still. Man täljde själv sina pinnar av de träslag som fanns att tillgå. Pinnarna varierar därför i storlek och utseende, en del har mönster och bomärken inristade. Det var alltså relativt enkelt att skaffa sig redskapen och till en minimal kostnad, sedan kunde man börja lära sig knypplingstekniken.

Det vanligaste användningsområdet var till kvinnornas huvudbonader ”kärringhattar” som de benämns i Dalarna. I det äldre bondesamhället skulle kvinnorna, särskilt de gifta, ej visa sitt hår utan bar alltid en huvudbonad. Dessa vita underhattar syddes av linnetyg, senare även i bomull och pryddes med knypplad spets i framkant. De olika socknarna runt sjön Siljan utvecklade olika mönstertraditioner och en viss variation i tekniken förekommer. I grannsocknarna Gagnef och Mockfjärd blev man speciellt skicklig på att utföra dessa knypplingsarbeten och tidigt blev det vanligt att de knypplade för avsalu. Spetsarna såldes dels till kringliggande socknar t.ex. Floda och Nås, dels förmedlades beställningar till affärer i Stockholm. När man sålde till grannsocknarna visste man vilka mönster som var speciellt åtråvärda just där och erbjöd dessa till försäljning. Man fick alltså tidigt en möjlighet att få en inkomst på sin knyppling och det berättas att den som var riktigt duktig och idog med knypplandet kunde tjäna ihop till en hel gård. Vi får förstå att det var mycket betydelsefullt för en ensam kvinna att själv kunna sörja för sitt levebröd. De mest kända försäljningsställena i Stockholm blev Handarbetets Vänner, grundat 1874 och Föreningen för Svensk Hemslöjd, grundat 1899. Från dessa förmedlades beställningar upp till prästfrun i Mockfjärd och till Ottilia Adelborg i Gagnef som lade ut arbetet bland de knypplande kvinnorna i socknen.

Knytningarna som användes till kvinnohattarna bestod oftast av 3-4 st. spetsar vilka syddes ihop för att bli riktigt breda och stå ut framför ansiktet. Man knypplade ofta en mittros dvs. ett mönster som skulle finnas mitt på knytningen, sedan spegelvändes knypplingen och man fortsatte knyppla mönstret åt motsatt håll. Den innersta spetsen var den bredaste ca 3-5 cm, spets nr 2 och 3 knypplades smalare men med samma utgångsmönster och ytterst sattes en smal uddspets. Man var mycket skicklig på att förminska mönstren, ta bort trådpar i knypplingen, men ändå behålla spetsens karaktär och grundmönster. Spetsarna skulle sedan sys ihop rosrätt dvs. mönsterfigurerna skulle passa ihop.

Spetsarna fick tidigt namn som var hämtade från naturen eller bibliska berättelser. Genom att namnge spetsarna visste man alltså vilket mönster som åsyftades vid en beställning.

Hushållningssällskapet i Dalarna understödde tidigt denna slöjdart och man betalade viss lön till en kvinna i Mockfjärd, Fru Brita Hedenfeldt, för att hon skulle hålla knyppelundervisning i sitt hem. Detta stöd utgick från år 1908 till 1930. Tidigt började tillresande turister till Dalarna att upptäcka den speciella knypplingen och inhandlade spetsar från Mockfjärd. Det hände även att man hade lager av spetsar på pensionaten för gästernas inköp.

Inom Orsa socken i norra Dalarna knypplades spetsar som användes till kvinnornas halskläden och till barnhattar. Mönstren var ofta rutor och stavar, slåar och krokar. De knypplades utan grovände, konturtråd, och gärna i en grå eller oblekt lintråd. Man sprättade av spetsen när halsklädet skulle tvättas så att spetsen ej blektes utan behöll sin naturliga oblekta grå färg. Spetsar från Rättviks socken kan sägas ha viss släktskap med Orsaspetsarna men de är tillverkade i ett betydligt tunnare garn och mycket sirliga och eleganta i mönsterteckningen. För att få spetsarna riktigt glesa fick man sno många gånger på trådparen. Dessa spetsar behövde stärkas hårt för att hålla formen och syddes fast i framkant på den så kallade timpen, som var den unga kvinnans huvudbonad och på kärringhattarna för de gifta kvinnorna. De äldsta spetsarna hade ej udd utan en rak kant. En sed som var vanlig i Dalarna var att man klädde en avliden person i de vackraste dräktdelarna av linne vid svepningen, därigenom försvann alltså de vackraste och bredaste spetsarna vid begravningen.

Spetsar från Leksands socken är jämförelsevis smala och täta, de kan även innehålla konturtråd. Man var noga med att mönstret på de knypplade spetsarna, vilka användes i kanten på halsklädet, skulle stämma överens med det rätlinjiga broderiet som syddes runt kanten på linneklädet. Använde man hemvävda tyger till hatt och halskläde användes hemknytning dvs. de spetsar man själv tillverkade, medan man på finhattarna till högtids bruk kunde ha en ”köptas spets” dvs. en tunn Vadstena knypplad spets.

I Bjursås socken finns breda fina spetsar som vi kallar rosknytning. De består av stora mönstrade rutor på en slät rutbotten utan konturtrådar. I framkant kan dock konturtråd ligga som en eller två släta linjer. Stycken med enbart rutbotten var vanliga till konfirmation åt de unga flickorna. I Bjursås är spetsarna monterade på ett linnetyg till ett stycke och bärs till en typ av bindmössa. Än idag knypplas dessa breda rosknytningar till huvudbonaderna i Bjursås.

Hattspets från Åhl socken, Insjön.
Den breda spetsen är knypplad i dalknypplingsteknik, den smala i framkant är Vadstena knypplad.
Det ansågs fint att sätta en ”köptas” spets utanför den hemmagjorda.
Hattspets från Åhl socken, Insjön

Från Åhl socken, det som idag är Insjön, finns mycket breda och vackra rosknytningar med stora uppdelade rutor och med konturtråd som kraftfullt ramar in figurerna i spetsarna. Linnehattarna från Åhl med de breda dalknypplade spetsarna kunde ha en uddspets som var Vadstenaknypplad för att på så vis bli riktigt fin. Hattarna används ännu till högtidsbruk av sockendräkten. Kvinnorna vilka alltid bar huvudbonad kunde äga upp till 50 st. linnehattar och därför var det stor åtgång på spetsar. Vardagsknytningen, även kallad klunsknytning eftersom den var knypplad med grov hemspunnen tråd, användes till vardagsbruk medan finare knytningar med tunnare tråd eller ”köptastråd” användes till högtid. Man knypplade aldrig längre bit än vad som gick åt till en hatt eller ett halskläde. Förlagan var ofta en äldre knytning som man utgick ifrån och sedan ändrades mönstret efter eget tycke och smak. På så vis blev aldrig den ena spetsen den andra lik i mönsterteckningen utan variationer förekom alltid.

Spetsar från Dala-Floda socken var mera frodiga och rosiga i mönstret och knypplade i en grövre tråd med stora djupa uddar vilket gav spetsen en särskild karaktär. De äldre spetsarna från Floda var även de raka i kanterna som övriga spetsar från Dalarna. Skulle det vara udd knypplades dessa som separata uddspetsar vilka syddes ihop med de övriga.

Sammanfattningsvis kan sägas att de hemknypplade knytningarna från Dalarna kan urskiljas i sockenkaraktär och mönster och med en oändlig variationsrikedom som endast en frihandsknypplad spets har möjlighet att uppvisa.

De äldre spetsarna från Blekinge län i södra Sverige har använts till linnelakan och förningsdukar, ofta i kombination med ett broderi i rött, rosa och blått. Spetsarna är ofta smala med udd och med inslag av kulört garn i broderiets färger. Om broderiet är i enbart vitt är även spetsen vit. I början av 1900-talet skickades tre Blekingeflickor upp till Dalarna för att lära sig knyppla av Ottilia Adelborg. Spetsarna från Blekinge knypplades likadant som i Dalarna utan pappersmönster och beskrivning. De handknypplade spetsarna har även använts till skjortor och skördesärkar medan man till huvudbonaderna använde köptas spetsar från Vadstena som kringvandrande knallar försålde. Axel Hörlén skriver i en artikel i Rig från år 1960, att de blekingska spetsarna har starka likheter i mönster och färger med Karelen i Finland och Björkö, vilka också haft spetsar med färgat garn i blått, rött och rosa. Han visar även på att båtsmän kom från Karelen och Björkö till Blekinge i slutet av 1680-talet. Det är tänkbart att deras hustrur kan ha fört med sig knypplingstekniken och mönsterbilden. Hörlén framlägger även en teori om att knypplingen spridits vidare från Blekinge till Göingebygden och sydöstra Skåne.

I de bördiga och sydliga trakterna av gamla Kristianstads län blommade spetskonsten ut för fullt, man knypplade av fint garn och prydde sina klutaband, skjortkragar och handlinningar.

Linneskjortor brukades av allmogen i Skåne redan vid 1600-talets början (enl. Sigfrid Svensson). Skjortorna var prydda med udskårssöm och knypplingar vilka liknade det italienska reticella broderiet. I Skåne har även äldre spetsar i guld och silverknyppling förekommit i dräktbruket. Dessa har troligtvis importerats. De är glesa gallerbandsspetsar som tillhör samma typ som finns i andra delar av Sverige och som vi kallar 1500-tals spetsar. De skånska kvinnorna har behärskat både broderi och knypplingstekniken och åstadkommit magnifika praktverk till sina huvudbonader, klutarna, som återfinns i de skånska häradsdräkterna. De som knypplade spetsarna tog troligtvis starkt intryck från den sydda spetsen och från hålsömmen, den så kallade udskårssömmen. Ibland är knypplingsfigurerna en direkt översättning till spets från förut broderade mönster. Detta förklarar också varför mönstren ofta är geometriskt uppbyggda med fält, stolpar och snedlagda stavar. Liksom i Dalarna är de skånska spetsarna en del av dräkten och när allmogen slutade att bruka häradsdräkterna till vardags försvann även behovet av spetsar. Många kvinnor kunde knyppla men det naturliga behovet försvann och därmed också efterfrågan av deras arbete. I Tosterupstrakten och hos slottsfamiljen Ehrensvärd fortsatte man att bevara knypplingen som slöjdteknik. Slottets kvinnor understödde de arbeten med vitsöm och spets som utövades av traktens kvinnor. Precis som i Dalarna förmedlade man tråd och material till knypplerskorna, tog emot färdiga spetsar och lämnade även betalning för dessa. De så kallade ”Tosterupsspetsar” såldes så vidare till vänner och bekanta i Stockholm. Släkten Ehrensvärd blev en sorts förmedlare för de handknypplade skånska spetsarna till omvärlden.

Att knypplade spetsar har varit betydligt mera högtstående som slöjdart under äldre tider förstår vi mer och mer när vi tränger in i det material som idag finns kvar och från de källor som vi kan studera.

Att det tekniska kunnandet blev oerhört uppdrivet och fulländat av de som höll på med knypplingstekniken.

Att fantasifullhet, konstnärlighet och kunskap om det textila materialet och dess användning har legat på en mycket hög nivå.

Att knyppling, detta hantverk som kanske främst kvinnor har sysslat med, har haft en stor ekonomisk betydelse för den egna försörjningen.

Vi kan instämma i Elisabeth Thormans mening ”att det stoltaste kapitlet av den svenska folkliga spetsens historia skrevs under 1700- och 1800-talet av kvinnorna i Skåne och Dalarna”.

Jag menar att vi idag inte nog kan uppskatta och beundra de folkliga handknypplade spetsarna varhelst de har förekommit i Sverige. Dessa handknypplade spetsar som framställts på fri hand, utan mönster och beskrivning, är väl värda att lyftas fram. Alla vi som knypplar har ett ansvar för att den folkliga frihandsknypplingen och kunskapen om spetsarna förs vidare.

Foton från Dalarnas Hemslöjdsförbunds arkiv.

Senast uppdaterad: 2013-03-20
10 kommentarer / Visa
Dela:
OBS
  • Gästkonto är inte konfigurerad (Kanske det saknas användare med detta användarnamn...). Ange 'Användarnamn för gäst' alternativet för användarnamn för befintlig användare. guest_username="guest"

    --
    yvComment solution, version="2.00.3"